En färd på hjul

Det här inlägget skrevs 2010-11-18 klockan 21:12:43

Sitter på tåget. Det är försenat med fem minuter, men fem minuter är mycket i tågtider. Det kan orsaka att man missar bussen eller att man helt enkelt kommer fem minuter för sent hem och får vänta det där långa fem minuterna tills maten är i magen. Så, lätt irriterad finner jag min plats långt bak i tåget. Huvudvärken bultar i tinningarna, jag är trött och hungrig. Värken från tidigare idag börjar sakta komma tillbaka, biter mig i magen, tvingar mig att stöna djupt inombords. Det vanliga högtalarljuset lyder genom tåget. Mannen som pratar låter också irriterad. Han berättar varför tåget är försenat. Vännerna på SJ är försenade. Igen. Främlingen i högtalarna försvinner, men det är prat i vagnen. Jag sitter och hoppas på att få sitta ensam på den två platserna jag tagit bredvid toaletten. Ena stolen för mig och min stora vinterjacka, och andra för min stora datorväska som innehåller mattebok, anteckningsbok, dator och diverse andra prylar.

Men nej, irritationen stiger då jag snabbt får flytta mina saker till golvet, halvt stående på mina fötter så fötterna inom kort börjar värka av obehag. Kvinnan sätter sig med en irriterad röst och säger ”så jag slipper stå hela vägen hem”. Jag mumlar något i stil med att de här tågen brukar vara rätt så fulla. Tåget sätter sig i rörelse och jag äter upp det sista av chokladkakan, som jag fått råd med via pojkvännen som är så snäll och bjuder. Egentligen borde jag inte låta honom köpa saker till mig längre. Han köper alldeles för mycket. Det är som att han köper mig, men så är det inte. Det är inte så det är, men ibland kan det kännas som det.

Den unga tjejen som går förbi och ber om biljetter sträcker ut handen mot mig. Jag ger henne mitt kort med endast ett leende då jag känner att jag har choklad mellan tänderna. Dock så vill jag säga tack när hon ger tillbaka det men håller munnen stängd och känner mig istället oartig. Tröstad av tanken på att hon slapp ha ett par tänder bruna med choklad på huvudet resten av färden.

Så lutar jag mig tillbaka, försöker koppla bort smärtan i magen, värken i huvudet, obekvämheten i stolen och den otroligt irriterande röst som hörs långt borta i andra vagnen. Jag sträcker på mig för att se vart denna utländska röst kommer ifrån och ser att mannen eller killen, vilket är svårt att se då deras skägg växer fram i så tidig ålder och syns så tydligt, sitter så långt bort som möjligt i andra vagnen. Tankarna börjar irritera i mitt irriterade huvud. ”Dessa jävla invandrare. Kan aldrig hålla käften. Ska då alltid prata högt så att alla hör men inget förstår. Pratar ju för fan inte en svenska! Tänk om de skulle planera att bomba tåget! Vem vet vad fan de pratar om? Vi är ju i Sverige för fan, här pratar vi SVENSKA!”

Sen kommer tankarna tillbaka till normala. Boken jag nyligen läst, vad hade jag egentligen läst? Jag minns hur jag berättade att boken hade ändrat min syn på invandrare. Han som pratar låter glad, kanske han äntligen fått jobb som taxichaufför efter alla år av strävan? Vem vet? Jag förstår inte vad de pratar om. Jag får skylla på smärtan i magen, värken i huvudet, obekvämheten i stolen och den fortfarande pratande invandraren som kanske fått goda nyheter från arbetsförmedlingen.


Kommentarer
Från: Cherry

gumman, glöm inte STYCKEN! blir helt snurrigt annars :)

2010-11-20 @ 17:44:46
Hemsida: http://goldengrrrace.tumblr.com

Namn:
Kan du träffa rutan?

Hemsida: