Tankar i klassrummet

Det här inlägget skrevs 2010-12-03 klockan 09:29:57
Att fråga de vid bordet om hjälp hjälpte ju mycket. De säger åt mig att bara skriva, säger åt mig att skriva om mat. Ena, lilla söta Ena, alltid hungrig hon. Och Cherry sitter bredvid och hör inte ett skvatt av det vi säger. Hon spelar Icy Tower som vanligt. Otroligt att hon fortfarande spelar det. Jag tappade lusten efter jag spelat det några gånger. Det var likadant med Robot Unicorn. Varför måste alla spela samma spel? Tävla i det och se vem som är bäst! Jag tycker att hela klassen är bäst. Alla är så olika, alla är sig själva.

Precis som det Evve pratade om igår under svenskan. De där talen som alla skulle hålla ensam inför ungefär tretti personer. Fy vad jobbigt det var! Jag pratade om min myrfobi. Kunde jag inte tagit ett bättre ämne att prata om? Nej, men det gick bra. Började krypa i benen efter ett tag. Som alltid när jag tänker på myror. Ungefär som det känns nu, fast jag tänker inte på myror. Mina ben håller på att somna. Jag sitter inte så bra inser jag. Det högra benet mosar det vänstra. Men på höger sitter tatueringen och det gör fortfarande lite ont om jag har hälen där.

Men jag har ju andra skor nu, kanske det inte gör så ont ändå. Skorna köpte Victor till mig. Enligt mig var de dyra men han ville köpa mig en för tidig julklapp. Dyra var de också, nästan fyrahundra kronor. Borde jag låta honom köpa så dyra saker till mig? Jag vet inte, pengar är så viktigt …. Borde inte egentligen men han är så söt. Borde köpa julklapparna till han snart. Vet vad jag ska köpa också. Det blir minst två julklappar. Hoppas han gillar dem.

Jag gillar inte julklappar. Gillar inte julen överhuvudettaget. Det är så mycket. För mycket. Som ett tvång att köpa julklappar till dom man tycker om. Som ett tvång att köpa julklappar till dom som köper till en själv. Fast jag ska bara köpa till ett fåtal. Victor, mamma, Cherry och Siri. Mer än så får det inte bli. Mer än så har jag nog inte råd med. Pengarna försvinner på något mystiskt sätt. Egentligen borde jag ha ganska mycket pengar eftersom jag inte får använda dom för Victor. Han vill spendera sina pengar på mig eftersom han, enligt honom själv, inte har någon eller något annat att spendera dom på. Plus så vill han ta hand om mig. Jag är ju tydligen ett litet handikapp.

Fast egentligen är jag bara klumpig och inte tänker i förväg. Borde verkligen börja göra det. Men det är faktiskt svårt. Föredrar att förlita mig på någon. Nog därför jag inte tycker om att vara ensam. Klarar inte av att vara ensam i ett rum för länge. Då får jag verklig panik. Som den gången på Gärdesskolan när jag hade mensvärk. Jag gick och la mig i ett vilorum fast jag ville gå hem. Håkan lät mig inte gå hem. Dumma idiot. Vad visste han om min mensvärk? Inget! Istället fick jag ligga ensam i ett smalt avlångt rum med en säng som påminde mig om ett sjukhus. Det var allt som fanns i rummet. Till slut fick jag panik och gick bara runt i rummet. Så då hade jag mensvärk och panik och klaustrofobi. Kanske borde jag ha nämnt det för Håkan innan jag gick in i rummet?

En färd på hjul

Det här inlägget skrevs 2010-11-18 klockan 21:12:43

Sitter på tåget. Det är försenat med fem minuter, men fem minuter är mycket i tågtider. Det kan orsaka att man missar bussen eller att man helt enkelt kommer fem minuter för sent hem och får vänta det där långa fem minuterna tills maten är i magen. Så, lätt irriterad finner jag min plats långt bak i tåget. Huvudvärken bultar i tinningarna, jag är trött och hungrig. Värken från tidigare idag börjar sakta komma tillbaka, biter mig i magen, tvingar mig att stöna djupt inombords. Det vanliga högtalarljuset lyder genom tåget. Mannen som pratar låter också irriterad. Han berättar varför tåget är försenat. Vännerna på SJ är försenade. Igen. Främlingen i högtalarna försvinner, men det är prat i vagnen. Jag sitter och hoppas på att få sitta ensam på den två platserna jag tagit bredvid toaletten. Ena stolen för mig och min stora vinterjacka, och andra för min stora datorväska som innehåller mattebok, anteckningsbok, dator och diverse andra prylar.

Men nej, irritationen stiger då jag snabbt får flytta mina saker till golvet, halvt stående på mina fötter så fötterna inom kort börjar värka av obehag. Kvinnan sätter sig med en irriterad röst och säger ”så jag slipper stå hela vägen hem”. Jag mumlar något i stil med att de här tågen brukar vara rätt så fulla. Tåget sätter sig i rörelse och jag äter upp det sista av chokladkakan, som jag fått råd med via pojkvännen som är så snäll och bjuder. Egentligen borde jag inte låta honom köpa saker till mig längre. Han köper alldeles för mycket. Det är som att han köper mig, men så är det inte. Det är inte så det är, men ibland kan det kännas som det.

Den unga tjejen som går förbi och ber om biljetter sträcker ut handen mot mig. Jag ger henne mitt kort med endast ett leende då jag känner att jag har choklad mellan tänderna. Dock så vill jag säga tack när hon ger tillbaka det men håller munnen stängd och känner mig istället oartig. Tröstad av tanken på att hon slapp ha ett par tänder bruna med choklad på huvudet resten av färden.

Så lutar jag mig tillbaka, försöker koppla bort smärtan i magen, värken i huvudet, obekvämheten i stolen och den otroligt irriterande röst som hörs långt borta i andra vagnen. Jag sträcker på mig för att se vart denna utländska röst kommer ifrån och ser att mannen eller killen, vilket är svårt att se då deras skägg växer fram i så tidig ålder och syns så tydligt, sitter så långt bort som möjligt i andra vagnen. Tankarna börjar irritera i mitt irriterade huvud. ”Dessa jävla invandrare. Kan aldrig hålla käften. Ska då alltid prata högt så att alla hör men inget förstår. Pratar ju för fan inte en svenska! Tänk om de skulle planera att bomba tåget! Vem vet vad fan de pratar om? Vi är ju i Sverige för fan, här pratar vi SVENSKA!”

Sen kommer tankarna tillbaka till normala. Boken jag nyligen läst, vad hade jag egentligen läst? Jag minns hur jag berättade att boken hade ändrat min syn på invandrare. Han som pratar låter glad, kanske han äntligen fått jobb som taxichaufför efter alla år av strävan? Vem vet? Jag förstår inte vad de pratar om. Jag får skylla på smärtan i magen, värken i huvudet, obekvämheten i stolen och den fortfarande pratande invandraren som kanske fått goda nyheter från arbetsförmedlingen.